Riley Brady racing the Western States Endurance Run

Riley Brady: små segrar för stora ögonblick i Western States

I stället för att riskera allt fokuserade Riley Brady på de små detaljerna, del för del, och tog andraplatsen i Western States Endurance Run 2026.

Riley Brady kom till starten av Western States Endurance Run 2026 med mer än månader av träning i bagaget. Tidigare försök i Western States hade tvingat hen in i överlevnadsläge nästan direkt och gjort ett av världens mest ikoniska ultralopp till en övning i skadebegränsning. I år var målet ett annat: vara tålmodig, få till de små detaljerna och ge sig själv chansen att faktiskt tävla.

Det förhållningssättet präglade varje beslut från den första stigningen upp till Escarpment.

”Jag ville bara inte riskera hela dagen genom att göra något dumt direkt”, sa Riley. ”Det fanns ett par tillfällen i High Country där jag tog en gel och tänkte: ’Vi låter den här landa en stund. Det är tidigt på dagen. Man måste äta och dricka tidigt.’”

Upplägget handlade om mer än energiintag. Riley visste exakt var tidigare lopp hade börjat gå åt fel håll, så att bara nå de platserna med kraft kvar blev tidiga segrar. Hen hade öronproppar över Escarpment för att minska sinnesintrycken, skyddade ögonen mot kamerablixtar och märkte att hen njöt av en del av leden som tidigare förknippats med besvikelse.

”Jag gick in i det här lite rädd för High Country”, erkände Riley. ”Sen kom jag upp dit och volontärerna hade gjort ett enormt jobb. Leden var perfekt, vildblommorna stod i full blom. Jag tänkte: ’Det här är det bästa.’”

Vid Robinson Flat fungerade planen. Riley hade i tysthet tagit sig upp till en pallplats efter att ha startat längre bak än många av favoriterna, men hen hade inget intresse av att jaga placeringar så tidigt.

Riley Bradys loppdata genom High Country till Robinson Flat

Riley passerade Emigrant Pass som åttonde dam, fokuserade på att röra sig bra genom High Country och låg tvåa vid Robinson Flat.

”Jag sa till mitt team att jag inte ville ha några uppdateringar om fältet”, sa Riley. ”Jag bryr mig inte om vilken placering jag har vid Robinson Flat.”

Fokus låg i stället på genomförandet. Teamet skötte besluten vid vätskekontrollerna med inarbetad effektivitet medan Riley fokuserade på att ta sig framåt. Det var första gången i Western States som Riley kände att hen verkligen tävlade i stället för att hantera problem.

”Jag sprang det annorlunda eftersom jag den här gången fick chansen att tävla.”


Robinson Flat till Rucky Chucky (km 49–126)

Loppet hittade en rytm genom kanjonerna. Riley fortsätte att avancera i fältet och gick en kort stund förbi den blivande segraren Jenn Lichter vid Miller’s Defeat, innan Jenn tog tillbaka ledningen efter Devil’s Thumb. Därefter låg Riley tvåa och kontrollerade avståndet till löparna bakom.

Arbetet som gjorde de stigningarna möjliga hade börjat månader tidigare i träningen.

Riley Bradys träningsdata från branta backintervaller

Branta backintervaller hjälpte Riley att bli snabbare i power hiking, något hen tidigare haft svårt med.

Riley såg branta gångpartier som en svaghet och lade medvetet om långpassen mot långa stigningar runt Boulder, med otaliga upprepade backar i brantare terräng där hen övade på effektiv power hiking i stället för löpning.

”Jag ville bli bättre på de där brantare stigningarna där man går”, sa Riley. ”Om det går att springa är det där jag känner mig hemma. När det gäller att gå går folk bara förbi mig som om jag stod still.”

Förberedelserna kombinerades med en träningsfilosofi byggd på känsla snarare än siffror. Riley använder pulsdata flitigt efter passen men sällan under dem, och går igenom datan för att kalibrera ansträngningen i stället för att låta mätvärdena styra varje pass.

Riley tävlar på samma sätt. I stället för att förlita sig på mätvärden under loppet lyssnar hen på kroppen, pressar när det känns bra och drar ner när varningssignaler dyker upp. Inför tävlingsveckan jämför hen delar av banan med liknande träningspass utifrån känsla och hämtar självförtroende ur den analysen. När det väl är dags att prestera vet hen hur det ska kännas och kan spara mental energi genom att strunta i siffrorna och fokusera på löpningen.

Den instinkten bar Riley genom loppets mittparti. I stället för att ständigt kolla tempo eller distans använde Riley klockan som en enkel kontrollpunkt mellan vätskekontrollerna och förlitade sig på nutritionslarm för att få i sig energi.

”Om jag tittar är det för att se om jag ligger rätt i tid till en vätskekontroll. Annars springer jag på känsla.”

COROS-tips: Ställ in nutritionslarm (Nutrition Alerts) på din COROS-klocka inför ett långt lopp. Regelbundna påminnelser om att äta och dricka gör det mycket lättare att hålla energiintaget uppe när du springer på känsla.

Den första verkliga utmaningen kom runt Michigan Bluff, när Rileys syn började bli suddig. Riley tror att ett tidigt misstag med saltintaget var den troliga orsaken. Svalare temperaturer gjorde att hen drack mindre än planerat och därmed fick i sig nästan inget salt under de första åtta timmarna.

I ett försök att rätta till det vid Cal 1 råkade Riley svälja en brustablett med elektrolyter som var tänkt att lösas upp i vatten.

”Jag kräktes direkt”, sa Riley. ”Det var liksom början på nedgången.”

Riley Brady springer Western States


Rucky Chucky till Placer High (km 126–161)

När Riley nådde Rucky Chucky hade synen återhämtat sig, men kräkningarna fortsatte. Varje gång tvingades hen stanna helt innan det gick att komma igång igen.

”Bortsett från att jag kräktes kändes benen jättebra”, sa Riley. ”Jag tänkte inte ens på benen. När jag inte kräktes rörde jag mig riktigt bra.”

I stället för att hamna i en negativ spiral lutade sig Riley mot sin erfarenhet. Kräkningar hade blivit ett välkänt hinder under åren av tävlande, och i stället för att se det som slutet på dagen såg hen det som ännu ett problem att lösa.

”Jag har blivit bättre på att inte katastroftänka”, sa Riley. ”Jag har varit här förut. Jag vet hur jag ska hantera det. Det är förmodligen inte optimalt, men det är inte slutet på min dag.”

Riley Bradys loppdata från sista fjärdedelen av Western States

Loppets sista fjärdedel var en kamp mot magen. Riley kämpade vidare, inte genom att slåss mot problemet utan genom att låta det ske och ersätta de förlorade kolhydraterna.

Det förhållningssättet visade sig vara lika viktigt som formen. Medan Riley jagade Jenn genom de avslutande kilometrarna visste hen också att Marianne Hogan stadigt knappade in bakifrån. Det fanns ingen möjlighet att släppa efter, även om magproblemen höll i sig ända fram till utförslöpan vid Painted Rocks.

Farthållarna hjälpte till att bära den mentala bördan, berättade det Riley behövde veta och peppade hen att hålla igång så fort illamåendet lättade.

”Om vi måste stanna för att kräkas, så måste vi stanna för att kräkas”, sa Riley. ”Men när vi rör oss, så låt oss försöka röra oss.”

Det fokuset ändrades aldrig. Riley slappnade inte av genom Robie Point eller nerför gatorna i Auburn. Först efter att ha korsat mållinjen på andra plats lät Riley ansträngningen ta slut.


WSER 2027

Resultatet var Rileys bästa placering i Western States hittills, och det lämnade också en ovanlig känsla efter 161 krävande kilometer: optimism.

”Jag gjorde vad jag kunde på dagen”, reflekterade Riley. ”Nya saker verkar alltid dyka upp i ultralopp.”

Misstagen var små nog att identifiera, lära sig av och rätta till. Benen var redo för mer. Genomförandet hade tagit ett stort kliv framåt. Och efter att äntligen ha fått springa Western States så som Riley hade tänkt sig lämnade hen Auburn med tankarna redan på nästa chans.

Andraplatsen var en bekräftelse. Målet är dock detsamma. Riley planerar att komma tillbaka 2027 och jaga något ännu större: en seger i Western States – och ett banrekord.